"Medier och kommunikation - en introduktion" Jesper Falkheimer
"En dramatikers dagbok" - Lars Norén
"Mein kampf" - Hitler
Åsa Linderborg sågar Janne Josefssons Debattprogramledarfasoner rätt friskt i den här krönikan. Jag tycker hon träffar rätt.
Driver han ett hemligt projekt Janne, i rent egensyfte, i att försöka ta reda på hur långt han egentligen kan gå innan de flesta tröttnar på den otajmade och märkligt gåpåaktiga programledarstilen? När och hur kommer han i så fall att avslöja detta? Direktsänt under någon säsongsavslutning med ett ”Hej, ni har alla varit med i Blåsningen!” eller vad?
——-
Andra bloggar om: Åsa Linderborg, Janne Josefsson, Debatt, svt, krönika, kritik, tajming, dålig tv
Jag har väl aldrig känt mig så hemma i en bok som Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”, av flera anledningar, men när ställen som Skiljebo och Viksäng är mycket centrala platser i boken (och när det till och med nämns kiosker på Stockholmsvägen) känns det nästan lite otäckt. Förbaskat bra bok. Hör lätt till det bästa jag läst.
Anna 8:56 e m on 2009 02 01,20:56 Permalänk
Du missar att JJ inte är den som bestämmer över programmet.
Nina 9:02 e m on 2009 02 01,21:02 Permalänk
Anna: Nog för att man lätt kan föreställa sig att TV-bolag vill ha action i sina program (att sådant lockar tittare) men att SVT’s högsta ledning skulle ha kommit med direkta önskemål om att han ska bemöta sina gäster så som han gör (samt de som väljer att inte medverka)?
Tja, i så fall gräver de sin egen grav.
Anna 9:32 e m on 2009 02 01,21:32 Permalänk
Nej, det är inte högsta ledningen. Det är mellanchefer. Typ programansvarig, producent och projektledare. De körde över Stina (den förra programledaren) flera gånger innan hon hoppade av. Debatt har varit ungefär så här hela 2000-talet. Fast antalet deltagare har ju inte varit så många på en gång förut.
Åsa är sur för att JJ inte är tillräckligt vänster. Och för att all makt inte finns i sthlm.
Nina 9:39 e m on 2009 02 01,21:39 Permalänk
Känns ganska orealistiskt att skylla hans beteende på programansvariga/projektledare/producenter. Jag går väl under den uppfattningen att mannen ifråga har ett eget ansvar också någonstans (trots att du har en poäng). Det är ju inte direkt någon som står med en pistol riktad mot tinningen på honom och säger ”beter du dig inte illa och respektlöst ikväll så skjuter jag av”. -Åtminstone inte vad allmänheten känner till.
Anna 10:00 e m on 2009 02 01,22:00 Permalänk
Jag skyller inte hans beteende på någon. Jag tycker han är bra. Jag har följt alla Debatt sedan Lennart P och JJ är helt klart bäst. Han är inte perfekt. Jag tycker han gör vissa iriterande fel men det är inget avgörande.
Min poäng är snarare att dessa programansvariga/projektledare/producenter uppenbarligen är nöjda med honom och programmen. Kanske inte 100%-igt nöjda. Men uppenbarligen tillräckligt nöjda för att inte förändra.
Det är hans chefer som vill ha massa gäster i studion som pratar i mun. Så var det innan han ens började. Och jag tycker faktiskt inte att programmet just nu skiljer sig så speciellt mycket från när Stina körde i våras. JJ är dock lite bättre på att fördela ordet sammt komma med egna frågor och kommentarer. Största skillnaden är nog att JJ är den programledaren som är minst politiskt korrekt – från Lennart P och framåt.
Jag kan mycket väl tänka mig att bristen på PK sticker Åsa i ögonen.
Nina 12:25 f m on 2009 02 02,00:25 Permalänk
Började också titta på Lennart Perssons tid (tror det mest var pga att SvD-skribenten Maria Abrahamsson, som gästat ett par ggr och som jag fann intressant). Hursomhelst så trodde jag nog aldrig att jag skulle önska Lennart tillbaka i framtiden då han försvann, men i jämförelse med hur efterträdarna fungerat som Debatt-programledare (tycker inte heller det hänt så jättemycket sedan Stina försvann).. så står jag nog hellre ut med honom.
Hela upplägget var bättre: En timme och runt sex gäster (vilket gjorde att de inbjudna kunde komma till tals och säga sitt på ett helt annat sätt). Ämnena och debatten kändes mer seriös och intressant. Den uppbyggnad som är nu (och har funnits ett tag) känns mer…hysterikomisk. Som ett skämt ungefär. Och är man på rätt humör kan det ju ha sin charm..iofs..
Minns jag skrev något om det en gång efter att Annette Kullenberg gästat: här.