Att komma överens

När min granne, vägg i vägg med ”det blåa rummet” där datorn står, tycker att jag spelar lite för hög musik om nätterna så knackar personen ifråga ett par gånger i väggen för att jag ska förstå vinken. Sen är det bra med det. Det är som att vi ingått ett regelbundet tyst samförstånd till ljudet av musik och knackningar.
Det tycker jag om.

Lussekatter

Ååååh. Nån har gjort lussekatter: Det känns, om man befinner sig i trapphuset. Shitshitshit vad det ska köpas saffran nästa vecka…

Drogers baksida

Uuh, nu stinker det så där alkis i trapphuset igen. Jag har ett, minst sagt,…blandat förhållande till den gruppen och om vi håller oss till just det här fallet, i min port, så har en sida av mig blivit rädd samtidigt som en annan bara velat gå ner och ge honom en kram när han suttit i källartrappen och skrikit ut sin fylleångest. Ta hans hand eller nåt och försöka få honom att känna, åtminstone för en liten stund, att han inte är ensam.

En annan del av mig har inte kunnat låta bli att vara förbannad på mannen ifråga. Speciellt när jag ibland, på väg ut, stött på ett gammalt par på dryga 80 (vilka man får anta vara hans föräldrar) som strupplat in till honom med ICA-kassar och mat från MAX. Vi har hejat nån gång och de har sett så fruktansvärt sorgsna ut att det nästan gjort ont i mig. Undrar hur många orostankar och bakfyllekassar de burit omkring på i sina dar.

 

Gaah, jag hatar droger och vad de gör med människor…alla familjer som slås ut.

Det finns en man här i krokarna som…tvättar sin bil…jämt. Varje dag står han och putsar och spolar. Det blir fint! Men man undrar: Varför? Fast, hans entusiasm smittar av sig…får en på ganska gott humör…och jag ska inte säga nåt: Jag har själv en stark förmåga att snöa in på saker ordentligt… Dock inte på bilar.