Odell och Rytel

Det är ju ett förskräääckligt medialt fokus som lagts på Odell och Rytel-personligheter these days. Jag kan lätt sträcka mig så långt att jag tycker Odells konstprojekt är intressant och fyller en funktion genom att förhoppningsvis få folk (både innanför och utanför slutenvårdsstängslen) att stanna upp och tänka en stund.

Men jag gillar inte mediernas upphaussade ”kvinnor kan”-prägel (ni minns Robinson-Birgitta för ca 10 år sen? – OM ni gör det så inkludera hennes dialekt och tonläge i det hela). Varför ska man underskatta så förbannat? Vi vet att kvinnor kan. Vi kan så jävla mycket (på både gott och ont). Jag vet att kvinnor kan och behöver inte få det uppkört i ansiktet genom fulfeminismexempel på kvinnor som gillar offentlighetsgagga om att de är blottare och tycker om att ”äckla sig offentligt” – i försök att påvisa just detdär tröttsamma ”kvinnor kan”-begreppet. Och att glida på att man är en kvinnlig förövare, som Rytel gör, genom att mena på att man [citat] ”tröttnat på att män snott patent på att vara förövare” är ett jäääävla fruntimmerskackel som inte på långa vägar hör ihop med vad som, för min del, är verklig feminism överhuvudtaget.

”När män framställs som mördare, kvinnohatare, våldtäktsmän är det ingen som tycker det är läskigt. Men så fort man ser utsatta män i en film då är det synd om männen.
Nej, män får inte ta patent på att få bete sig hur som helst. Den tänker jag ta tillbaka.”

-Jomen..gör det du.. Det är ju sååå före i tiden, pk och chict att gå under kombinationen kvinna+feminist+blottare+porrfilmare i dessa dagar. Fortsätt så, Finblottare, och ta den enkla vägen för kvinnans rätt. Halleluja!

——–
Andra bloggares åsikter om Anna Odell, Joanna Rytel, konst, psykos, psykvård, tvångsvård, media, feminism, blottare, kvinnor kan, feministisk porr

Att ”skildra en komplex verklighet”

”Jag tror inte jämställdhet hör hemma i sängkammaren”, säger Jessica Zandén som tillsammans med väninnan Cecilia Gyllenhammar ”vill ha tillbaka den riktige mannen”, vilket tycks ha retat upp en del under den senaste veckan.

 

Och jodå för sjutton – visst begriper man hennes huvudsakliga poäng (även om det är lite…intressant formulerat på sina håll) och att hon vill röra vid något djupare än det sätt flera bokstavligt tycks ha tolkat texten ifråga på: Att männen ska hjälterädda förhållanden genom att bli mer macho, fördöma blöjbyten på sina barn och börja slå sina kvinnor mer.

 

Om detta tar frågan framåt eller bakåt kan det ju råda delade meningar om, men hur det än må vara så har åtminstone den svenska jämställdhetsdebatten vaknat till liv och fått sig ett litet uppsving. Det är väl kanske det viktigaste?

 

Om inte annat är det mycket underhållande att följa. Det har blivit ett jäkla liv på folk, helt enkelt. Tonen går lite så här: 

”Där sitter två gammelkärringar på fyllan i Grekland, suktande efter lite medial uppmärksamhet, och totar ihop en text som bottnar i deras egna privata destruktiva längtan som inte bör ha något med jämställdhetsdebatten att göra”. 

Underhållande var ordet!