Vem är den sanna häxan? Finns hon?

I sökandet efter en kalender igår stannade jag upp vid en hylla som gick under ”samhällsvetenskap” på Akademibokhandeln. Där stod boken ”Sanningen om Gömda” i ett hörn. Jag tog upp den, höll den, såg på författarnamnet och tänkte: ”En sån häxjaktcirkus du dragit igång, Antonsson. Man kan undra vem som tjänar mest på det i det långa loppet: Du (och din nyfinansierade Bror Duktig-blogg) eller Marklund?”

Fan vet, det har pendlat, men ska debatten fortsätta sjunka till avgrundsnivåer är det bara att gratulera den sistnämnda som kommer kamma hem vinnarpokalen. För egen del känns det som att det kvittar vilken slutriktning det får när luften tagit slut och fackeltågsmobben inte längre orkar gama, hetsa, dreva, heja på och dunka varandra i ryggen mer. Huuut!

——
Andra bloggar om: gömda, Liza Marklund, Monica Antonsson, häxjakt, drev

Hurra för Selma Lagerlöf

Idag fick jag klart för mig att det är 150 år sen Selma Lagerlöf föddes. Det kanske man egentligen bör fira genom att handla lite litteratur som återger en hel del av den långa brevkontakt hon ska ha haft med två sk. ”nära väninnor”? En av dessa kallade hon t.o.m. för sin ”författarhustru” och det känns ju onekligen som att hon både använde sig av en humor och levnadsstil lite..före sin tid…så att säga…

Försoning

Trehundra kronor var vad jag hade med mig i beredskap till biblioteket, tillsammans med den bok jag ”lånat” under åtta års tid. Hade liksom förberett mig på att det hela skulle ligga någonstans i den prisklassen. Nu gick jag naturligtvis inte bara dit för att uppvisa en plötslig godhet utan även i egoistiskt syfte: så jag kan börja låna igen (dock utan några som helst nya avsikter med att behålla dem så länge igen, kan jag väl tillägga).

Så jag klev in med huvudet under armen av skam (med all rätt!) och plånboken med de trehundra förberedda och uttagna kronorna i handen, redo för att sona (och försonas med) mitt brott.

Jag: Vad blir det?
Bibliotekarien: Ja, denhär har du haft i så många år att den inte står med i registret längre.

 

Förvånad över att man kan ha en bok så länge att man inte behöver betala övertidsavgift gick jag ut med en blandning av stumhet och lättnad.

Imorgon fredag kommer Lars Norén-dagboksboken ut. Funderar på att handla den och se vad han går för litteraturmässigt. Minns när han sommarpratade (kan inte ha varit alltför många år sen), även det i dagboksform.

Jag har väl aldrig känt mig så hemma i en bok som Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”, av flera anledningar, men när ställen som Skiljebo och Viksäng är mycket centrala platser i boken (och när det till och med nämns kiosker på Stockholmsvägen) känns det nästan lite otäckt. Förbaskat bra bok. Hör lätt till det bästa jag läst.